DEN VIETNAMESISKA HALVAN
Ao Dai, dan bau och vietnamesisk folkdans
Bortom champas apsaror är föreställningen en rundtur genom vietnamesisk tradition — nationaldräkten, den ensträngade cittran och folkdanserna i mellanakterna.
Se biljetter till Charming Da Nang-showen på GetYourGuide ↗Ao dai på scenen
Ao dai — en lång, åtsittande sidendräkt buren över vida byxor — är Vietnams nationaldräkt, och dess scensekvens är en av föreställningens mest fotograferade passager. I ensemble förvandlar de långa panelerna och de graciösa linjerna enkla rörelser till något ceremoniellt och omisskännligt vietnamesiskt. Där Champas öppning är uråldrig och hieratisk ligger ao dai-numret närmare nuet — den moderna nationens egen bild av elegans, satt till musik och framförd i samklang.
Dan bau-tonen
Lyssna, i de lugnare numren, efter dan bau — den vietnamesiska ensträngade cittran, ett instrument som nästan inte finns någon annanstans, som böjer en enda sträng till en klagande, vokal, nästan mänsklig ton. Det är ofta ljudet under lotusdansen, och det bär på en särskild vietnamesisk melankoli som ingen orkester kan ersätta. Föreställningens levande traditionella ljud är en del av det som skiljer den från ett generiskt spektakel; dan bau är dess mest säregna röst.
Lotusen och folkdanserna
Lotusen — Vietnams nationalblomma, en buddhistisk symbol för renhet som reser sig ren ur grumligt vatten — ger föreställningen dess mest lyriska rörelse, där dansare öppnar och sluter sig som kronblad. Runt den löper folkdanser hämtade från hela Vietnam, var och en med sin egen regionala färg, och akrobatiska nummer som lyfter energin mellan tablåerna. Tillsammans gör de föreställningen till en kompakt rundtur genom vietnamesisk scenkonsttradition, inte bara dess chamrötter.
Gammalt och nytt, sida vid sida
Det som binder samman de vietnamesiska numren med chamöppningen är föreställningens centrala idé: denna kust är skiktad. Apsaran tillhör Champa; ao dai, lotusen och folkdanserna tillhör det Vietnam som följde; den projicerade stadsbilden tillhör Da Nang i dag. När du ser dem i följd ser du egentligen en plats berätta sin egen historia i rörelse — forntida tempel, nationell kultur, modern stad — och det är därför föreställningen belönar den som vet lite om varje skikt.